Det är allt för tragiskt. Alldeles för många unga sätter livet till, frivilligt eller ofriviligt.
Man kan tycka att det är de som är äldre och/eller sjuka som ska gå först.
Vilket skrämmer mig, eftersom pappa är den äldsta i våran släkt. Jag är inte redo för att mina föräldrar ska bli gamla och sjuka.
Men som livet är just nu så verkar döden ta den yngre generationen först. Detta skrämmer mig såklart ännu mer!
Det senaste åren (2-3) har jag stött på mer död bland yngre än vad jag trodde var möjligt. Det är de jag känner, de jag är släkt/familj med, gamla vänner eller bekantas bekanta.
Ändå jobbar jag inom äldreomsorgen och logiskt då vore ju att jag "känner" fler äldre som går bort. Men icket!
All denna tragedi gör att jag blir mer och mer rädd. Mer och mer nervös och orolig. Jag kommer bli ännu mer av en hönsmamma, hönsfru och hönsdotter. Jag är liksom inte beredd att förlora någon mer nu.
Hjärtesorgen bearbetas aldrig utan fylls bara på eftersom.
Fick reda på att en gammal klasskompis plötsligt avlidit under en fotbollsmatch tidigare idag.
Det är så tragiskt, så fruktansvärt att ord kan inte beskriva. En ung kille med egen familj.
Jag har slut tårar inom mig tror jag. Istället känner jag bara för att skrika, men vad hjälper det?
Jag önskar er som gått vidare lugn, ro och trevlig resa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar