*En vän...

Många rycker på både ett och två ögonbryn åt ett speciellt val i mitt liv.

Jag utsattes för något grymt och elakt. JAG, ingen annan. Jag valde också att göra mitt bästa för att gå vidare. För att gå vidare var jag tvungen att ta kontakt med denna någon som ni höjer ögonbrynet för. Jag grät, våndades och till slut så  log jag. Mitt i allt nattsvarta så hittade jag någon som jag faktist tyckte om. Med tiden som gick, desto konstigare blev situationen, men mitt i allt så fann jag en vän. En vän som bryr sig, en vän som delar med sig, en vän som skrattar och en vän som gråter.

 En vän jag litar på och en vän som litar på mig.

En vän.

Varför ska alla andra ha så svårt att förstå detta? Självklart förstår jag det udda i hela historien, men jag har väl aldrig varit som alla andra. Jag tar mina vänner på stort allvar. De som verkligen kommer "in", har jag svårt att släppa. Vissa kommer halvvägs, men de försvinner lika fort.

Den här vännen är numera en stor del i mitt liv. Hon hör till mina närmaste och mina närmaste är min familj. Den eller se som inte kan hantera det.. ja, det är tråkigt. Det är allt jag kan säga.

Men du, du vet vem du är och jag hoppas du inte tar illa upp av mitt inlägg..