.
Begravningen var jättefin. F sjöng så otroligt vackert att änglarna måste ha gråtit enbart över detta.
Det är alltid sorgligt, absolut. När någon ung dör känns det såklart lite värre och precis som prellen sa, när döden kommer efter en så pass enkel olycka. Ja då finns ju chocken där också.
Jag har svårt att se döden som ett avsked. Jag tror absolut på ett liv efteråt, ett annat, ett knasigt, ett svårt eller ett precis likadant. Jag tror att vi alla finns av en anledning och att våra dagar på något sätt är räknade. Jag tror att när jag har uppfyllt mitt syfte, då är det dags att kila vidare. Jävligt sorgligt, men men.
Döden är inte lätt. Det ska inte vara lätt.
Vi måste lära oss att uppskatta de glädjeämnen vi har. Om det så är en katt, en bästa vän, ett intresse eller barnet du kysser godnatt varje kväll. Vi får aldrig någonsin glömma vad som är viktigt i livet.
Tyvär gör vi det ändå, glömmer, hinner inte eller helt enkelt inte ids.
Min sorg inför döden är inte knutet till just döden, död.
Jag känner sorg till gamla minnen, till ett skratt jag aldrig mer får höra, kramar man aldrig mer får känna eller sorgen de andra känner.
I detta fall, Niklas. Min personliga sorg är såklart att världen har tappat en underbar person, ett par pliriga ögon som vem som helst skulle bli glad av, en doft, en fräckis över en cig mitt i natten, en man som skryter över sina döttrar när helst tillfälle ges och en man som min dotter avgudar. Jag sörjer att Lilja inte kommer att komma ihåg honom om några år. Jag sörjer för familjen han lämnar kvar, men jag sörjer inte för honom. Jag vet med all säkerhet att han har det så bra, att han fortfarande skrattar, dansar och sjunger alldeles för dåligt. Sen kommer vi alla att träffa honom när det är våran tur igen.
Där kommer han att vara. Enligt Lilja, tillsammans med Ullis och hennes heliumballong som flög iväg i somras.
Men jag saknar honom, det gör jag. Massor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar