*Det där med maten...

.
Ja det är verkligen svårt.
Jag tycker att jag är så jäkla pedagogisk, tålmodig och duktig på nästan allt annat. Jag låter saker och ting ta tid för att liten ska lära sig. Jag visar och hon lär. Vi hjälps åt och fixar det mesta.
Men just när det kommer till matsituationerna är jag tom.

De enda reglerna vi har vid matbordet, är att man ska alltid smaka och vi väntar med att lämna bordet tills alla ätit. Den sista regeln bryts oftast av mig då jag inte orkar vänta.

Vi försöker att inte muta eller straffa med godsaker eller lek. När jag blir irriterad kan det dock komma. Fel av mig, jag vet.

Problemet är inte att hon inte äter, problemet är att hon äter så förbenat sakta. Sen hon föddes så har hon bara velat ha kall mat, ljummen är jättevarmt.
Sen tuggar hon maten i säkert 10 minuter, sen 10 min till för att svälja.

Som jag skrev igår så är hon inte stor i maten. Vi har nästan aldrig gett henne mellis, för då äter hon inte middag. En liten frukt på sin höjd, men då ska det vara några timmar till nästa måltid.
Hon är alldeles för lik mig när det gäller mat. Det stör mig och hon har säkert lärt av mig.
På morgonen får hon fortfarande välling, för det tar minst 1-2 timmar efter hon vaknat innan hon kan få i sig en macka.

Ett ordentligt mål per dag brukar hon äta, oftast till lunch. Med ordentligt menar jag en korvskiva och en liten potatis. Mackor däremot, det kan hon äta. Alltid! Makaroner också, med ketchup. Gurka och sockerärtor.

Hon får vara med att laga mat, hon dukar och vi myser ofta med ljus och gör matstunden speciell. Men det kvittar. Jag trodde att det var en period och att det skulle gå över, men det är drygt två år sen. En väldans lång period med andra ord.


För er som hänger med så hade jag och Lilja ett liknande bråk om en banan för ett bra tag sen. Hon tjatade och tjatade om en banan, trots att hon redan ätit..nåt.. efter många förslag fram och tillbaka fick hon den på villkoret att den ska ätas upp. Efter två tuggor låg den på bordet och hon var mätt. Då blev hon sittande vid bordet tills bananen var uppäten. Det tog en sisådär 1½. Sen kunde vi fortsätta den planerade myskvällen. Hon lärde sig något, hon förstod precis vad jag ville. Efter det så tänkte hon efter om hon verkligen ville ha den där mackan/frukten och om hon skule äta upp den. Vi kunde relatera till hur tråkigt det blev och det höll i sig i flera månader, tills nu..

Vi behöver ha ett sånt här bråk 1-2 ggr per år.
Jag känner att måttet är ju likson rågat ibland och jag måste ställa ner foten ordentligt.
Igår blev det så. Trots att jag vet att hon var alldeles för trött egentligen.

Nu återstår att se hur dagen blir...