*Inte riktigt vad jag trodde..

.

Jag vet inte varför jag var så nervös över hur jag skulle få i Esther medicin...

*Skräckmorgon..

.
Jag skulle gärna säga att dagen har varit bra, med uteaktivitet och annat bus. Men dagen började med gråt, tjureri och stora tårar. Från mig. Lilja visade sig fån sin absolut bästa sida, trots total kaos på morgon. 20 min före avgång hemifrån var hon klädd, mätt, tvättad och borstad. (Vi brukar få slita henne från frukosten till bilen) Hur som..

Vi klev upp på morgon och Larne ska släppa in katten som varit ute hela natten. Istället för att skrika på oss, som hon brukar göra, satt hon kvar på bänken ute. När hon väl tagit sig in ser jag att hon bara går på 3 ben.
Alldeles tilltufsad och märkbart smärtpåverkad. Med mycket möda tar hon sig tillslut upp i soffan, till sin trygga plats. Där skriker hon så fort jag stryker på pälsen över ena låret. Resten av kroppen går bra, men just benet hade hon ont i. Känsliga jag fick ju såklart panik med en gång. Larne skulle på jobbet, Lilja på dagis och någon snubbe skulle komma och besikta värmetjofräsen i garaget.
Där ligger hon, min lilla bebis och mår så dåligt. Huvva vad en katt kan se eländig ut!

När jag lyckats ragga skjuts så åkte vi till farbror djurdoktor vid elva. Herregud vad jag grinat fram till dess. Men redan innan vi lämnat hemmet så såg Esther ut att må mycket bättre.
Inte ett ljud i bilen, jätteduktig. Inte ett pip när vi satt i väntrummet eller när hon skulle vägas ute bland hundarna. Såklart skrek hon när vet. klämde och kände på benet.
Hon har blivit biten av en annan katt vid svansroten och förhoppningsvis benet. Sen var hon vääldigt öm i området under svansen. Så mest troligt har hon fallit offer för en våldtäktsbenägen hankatt.

Min stackars liten liten misse! Herrejisses vad det gör ont i mammahjärtat...

Nu, efter smärtstillande och antibiotika så ligger hon i soffan och sover. Hon kommer nog ligga där ett bra tag till.

*I väntans tider...?

.
Jaha. bebis. Vad sägs om det? Njaa, jag är ju inte speciellt sugen. Men vad gör man? Misstaget är kanske redan gjort. Jag har bara mig själv att skylla eftersom jag fortfarande inte tagit tag i det här med p-piller eller vad som egentligen var tänkt, ta bort hela maskineriet. Som sagt, slarv leder till bebis. Eller bebisar.

Jag har helt enkelt glömt av att ringa till veterinären. Har nog förträngt det hela. Inatt så slog det mig.
Hennes konstiga beteende, hennes konstiga lukt och konstant gnllande över "bakdelen". Ester är solklart mitt i en härlig löp. När vi pratar om det här hemma och blir efterkloka så har löpen redan varat i flera dagar. Inatt kom det ständiga skrikandet. Risken/chansen att någon redan satt på henne är ganska stor med andra ord.

Så nu kan jag inte skaffa p-piller heller. Måste först vänta och se om det händer något i lilla maggen..

Visst, nog går det fint med kisseungar, det är ju inte hela världen. Det jag är orolig äver är om hon är för ung?
Så en fråga till alla kissekunniga...

Esther är nu 7 månader gammal och liten i kroppsbyggnad. Kan det vara riskabelt för henne att få en kull?

*Den där katten..

.

... hon kan sova hon..

*Kissevideo..

.

Första gången Esther provade halsband..

*En fredag ..

.
Sova till halv 14, hämta liten på dagis, hem å hämta cykelhjälm som jag glömde, in till stan, köpa mössa, köpa present, beställa mat, till grannen och äta, fika och gratulera 10-åringen, hem släppa ut kissekatt och mysa i blött gräs och sandig sandlåda.

Vassego, bjuder på några bilder från alldeles just!

Liiten Esther!

Flickorna ute och leker..

Nyfiken..

Sötfjärt i sin nya "buff".

Den vackraste av dom alla!

*Atjo, atjo, atjo, PROSIT!

.
Lite piggare idag. Energin har börjat krypa tilbaka. Men nysningarna och snoreriet är fortfarande i full gång. Å hostan, den hostan! Jag är så öm i revbenen av all host att jag snart inte törs något mera. Jag kommer säkert skada ett organ eller två om jag fortsätter såhär.
Jag är iaf hemma från jobbet hela helgen. Smittorisken är nog fortfarande stor och det är kanse inte sådär jättetrevligt att snörvla och nysa gammelfolket i ansiktet om nätterna.

Nä, hemma och kurera sig lite. Ligga soffan, det blir man pigg utav!

Idag har Ester fått vara ute lite. Först var det jätteläskigt. Men av nyfikenhet på gräset så ramlade hon nerför altanen och då fick hon blodad tand. In under altanen, vilken vildkatt va?!

Nåja, bara vi får ett halsband till henne så ska hon få vara ute mer.
Nu ska jag fila ner mina naglar lite.. Adios!

*Ester...

.
Jag är så förvånad över filken otroligt fin kisse hon är den där Ester. Från första gången jag såg henne visste jag att det var något alldeles speciellt med henne.
Hon är duktig och går på lådan själv. Ibland, för att vara på den säkra sidan så hjälper vi henne dit. Då blir hon lite irriterad, men efter att ha satt tillbaka henne dit två ggr så ger hon med sig och kissar. Hon har inte lärt sig att dra in klorna ordentligt. Så mest som oftast fastnar hon i kuddar, filtar, mattor eller gardiner. Idag har jag klippt framklösarna lite, mest bara för att vänja henne.

Eftersom jag har legat nerbäddad och varit halvdöd hela dagen så har hon gjort detsamma. Sovit. Lilja tycker hennes katt är megatråkig för att hon bara sover. Sen leker hon i fem minuter, blir trött och sover lite mer. Precis som en bebis ska göra.

En riktig barnkatt är hon. Barnen får göra näst intill vad de vill med henne. Helst av allt så vill hon sitta med Lilja när hon leker. Om man undrar var Ester är vid något tillfälle så hittas hon oftast i Liljas rum, eller i soffan och sover.

Maten har hon varit kinkig på. När vi tog hem henne fick vi höra att hon inte åt så bra, sprang efter mammans tissar eller åt blötmat. Men nu har hon faktistk ätit rätt bra med knallisar. Jag blandar ca en tesked blötmat med en halv dl knallisar. Då äter hon.

Just nu är det bus för henne. Upp o ner från soffan, jag vet inte vad hon jagar, men kul verkar hon ha. Laserpekaren är en favorit. Den är bra att leka med henne just innan läggdags, så hon blir extra trött.

Imorgon tror jag hon ska få gå ut för första gången. I sitt förra hem var hon ute hela tiden, men jag vill att hon ska känna sig hemma här innan vi släpper ut henne. Dessutom har vi inget halsband än. Så jag hoppas hon inte springer iväg..

Nä, en alvedon till känner jag. Det här skrivandet gör att jag får ont i lederna. Ujj Ujj..