*Varning för en hel del svordomar..

.
Idag skulle jag vekrligen inte klivit upp ur sängen. Just nu vill jag bara krypa ner under täcket och grina tills imorgon. Jag är så förbannat less! Less på allt just nu. Just idag är en riktigt dålig dag.
*Vaknade först med myrkryp- bara det kan förstöra en solig dag.

*Sen ringer en läkare från kalix- Jag kommer inte hinna med någon operation det här året. Imorgon stängs verksamheten och tar julledigt. Jaha! Så man får inte vara sjuk under jultider???? Men jag som har legat etta på listan, har nu avancerat upp till etta på akutlistan.. Jaha!! Finns det flera listor? Läkaren som ringde kunde inte förstå hur min läkare hade lovat mig en tid före jul. Men jag är första galloperationen 2012. Jamen man tackar! Då har jag redan hunnit skära ut skiten själv!

*Sen lackar telefonhelvetet ut. Precis när jag ska försöka fixa sällskap på stan. Stressar så inibomben att jag glömmer ta på mig en tröja. Alltså varmare tröja än den tunna. Babyvakten som jag skulle lägga ut i brevlådan hittar jag inte laddare till eller bakstycke till ena delen. Nåja. Lycka till!
Kommer in till stan, skickar ett sms till vännen, som verkar gå fram. Men får inget svar. Scannar stan i en timme sen ger jag upp och går hem. Magen hungrig. Höften värker.

*Medicinen som jag skulle hämta ut, näää det receptet hade inte kommit in, trots att det skulle vara där igår. Vilken jävla tur att jag har lånat spasmofen av en kompis. Men att jag behöver dubbelt så mycket utskrivet för att återlämna till den behövande kompisen, det får helt enkelt vänta!

Klockan är bara lunch och jag är beredd att slänga in handduken! Jag tror att jag tar Lilja på en buss någonstans och rymmer. Ids fan inte vara hemma. Då kommer jag bara att bråka på henne. Illa, jag vet. Men så är det.
Så vad händer nu då? Då är det bara att sätta igång och äta sig sjukare. Här ska mumsas choklad tills det sprutar ur öronen. Då kanske jag kan få en operation.
För i ärlighetens namn är jag såå less. Jag är trött och energilös. Jag är fysiskt och psykiskt trött. Less på att hela tiden planera så jag slipper vara ensam, less på att hela tiden vara rädd för att den lilla portionen mat jag äter ska förvrida kroppen i hemska smärtor. Rädd för att få ett riktigt illa anfall samtidigt som jag är ensam med Lilja, rädd för att hon ska se sin mamma kräla på golvet i svett, kramper och spyor.

Jag orkar verkligen inte mer!!!!!

*Dagen med sorgen...

.


Begravningen var jättefin. F sjöng så otroligt vackert att änglarna måste ha gråtit enbart över detta.
Det är alltid sorgligt, absolut. När någon ung dör känns det såklart lite värre och precis som prellen sa, när döden kommer efter en så pass enkel olycka. Ja då finns ju chocken där också.

Jag har svårt att se döden som ett avsked. Jag tror absolut på ett liv efteråt, ett annat, ett knasigt, ett svårt eller ett precis likadant. Jag tror att vi alla finns av en anledning och att våra dagar på något sätt är räknade. Jag tror att när jag har uppfyllt mitt syfte, då är det dags att kila vidare. Jävligt sorgligt, men men.
Döden är inte lätt. Det ska inte vara lätt.
Vi måste lära oss att uppskatta de glädjeämnen vi har. Om det så är en katt, en bästa vän, ett intresse eller barnet du kysser godnatt varje kväll. Vi får aldrig någonsin glömma vad som är viktigt i  livet.
Tyvär gör vi det ändå, glömmer, hinner inte eller helt enkelt inte ids.

Min sorg inför döden är inte knutet till just döden, död.
 Jag känner sorg till gamla minnen, till ett skratt jag aldrig mer får höra, kramar man aldrig mer får känna eller sorgen de andra känner.
I detta fall, Niklas. Min personliga sorg är såklart att världen har tappat en underbar person, ett par pliriga ögon som vem som helst skulle bli glad av, en doft, en fräckis över en cig mitt i natten, en man som skryter över sina döttrar när helst tillfälle ges och en man som min dotter avgudar. Jag sörjer att Lilja inte kommer att komma ihåg honom om några år. Jag sörjer för familjen han lämnar kvar, men jag sörjer inte för honom. Jag vet med all säkerhet att han har det så bra, att han fortfarande skrattar, dansar och sjunger alldeles för dåligt. Sen kommer vi alla att träffa honom när det är våran tur igen.
Där kommer han att vara. Enligt Lilja, tillsammans med Ullis och hennes heliumballong som flög iväg i somras.

Men jag saknar honom, det gör jag. Massor.

*En känsla..

.
.

Det känns konstigt. Ibland flimmrar det förbi.

En tanke, en doft, en melodi..

Något som gör att jag tänker på dig.

Men jag kan inte gråta.

Kan inte förstå.

Kanske inte vill förstå.

Det känns så fel på så många sätt.

Men det var absolut rätt.

Det ligger blommor och ljus vid vägen.

Vet inte om jag tar mig dit.

Då kanske allt blir alldeles för verkligt.

Alldeles för fort.

*Ett sista andetag...

.

Fly, fly little wing

Fly beyond imagining

The softest cloud, the whitest dove

Upon the wind of heaven's love

Past the planets and the stars

Leave this lonely world of ours

Escape the sorrow and the pain

And fly again

.................



*Till min vän N..

.
Jag har en fin vän, vi kalla honom enbart för N. N var med om en olycka med tråkig utgång för några veckor sedan, efter detta har han av olika anledningar sovit. Jag hoppas att han sovit gott och smärtfritt.
Lilja är betuttad i N. Dom två kommer väldigt bra överens och hon har pratat mycket om honom och väntar på att han ska sova färdigt hos farbror doktorn. Det gör jag med!

Nu verkar det som att N är på väg att vakna. Han har visat tydliga tecken på att han hör de som sitter där och ett öga har öppnats.

Kärleken och lyckan i hjärtat över framgångarna i sjukhussalen är överväldigande. Fastän vi inte känner varandra på djupet så är N en god vän till våran lilla familj.

Idag vet jag att grannarna ska dit och hälsa på och jag sitter som på nålar för att få veta hur han mår.


Till dig N..
Du ska veta att vi saknar dig. Vi tror på dig och längtar efter att få se ditt härliga leende och strålande ögon komma gående efter kolmila. Du är alltid en sol i sällskapet!
Kom igen, kämpa!
Kram

*And she shouted in silence..

.
Jag ska berätta något för er..
Vet inte varför, men jag har tänkt mycket på det den senaste tiden, av självklara anledningar.
Minns ni min lilla bloggpaus i aug?
Jag vet att bland annat Nadia var väldigt orolig, men jag svarade aldrig på kommentarer för jag visste inte exakt vad jag skulle svara.
Hade allt varit "normalt" hade jag numera suttit med en liten bebis i min famn.. Barnet skulle ha blivit född i mitten av mars typ..
Valet vi gjorde är inget jag ångrar. Absolut inte! Men ibland, när jag är ensam så kommer en liten skuldkänsla. Kanske för att jag inte bestämt mig för vad jag anser om liv. När livet börjar, själen och hjärtat.
Jag vet att hjärtat inte börjat slå, där var  vår gräns. Men när börjar livet?

Jag är nu ännu mer säker på min sak. Jag ska aldrig mer vara gravid. Helst vill jag operera mig, bort med hela baby-making-området. Jag vill inte riskera att bli gravid, för det kan man bli även med de bästa medel.

I gravidvecka 6+0 gjorde jag ultraljudet. En liten böna.
Magen hade växt och brösen var stora. Under våran smekmånad började hormonerna försvinna ur kroppen och jag såg nästan ut som en ogravid igen.

Både jag o Larne är emot abort. Men på grund av hur jag mår som gravid så klarade jag inte av det i mer än tre dagar. Tre dagar! Sen svängde jag ut cykeln mot en lastbil i trafiken.

Som sagt, jag ångrar inget.

Jag vet att mina änglar ser efter det lilla pyret, var h*n än är..